Slut på normala män?

Livet som singel är riktigt bra. Ända tills man träffar någon. Det, i sig, är det absolut inget fel på. Att träffa någon, det vill säga. Det är sen som det spårar ur totalt. Fullkomligt. Problemet är att jag aldrig möter någon normal kille/man på det "privata planet". Oftast framstår de som sunda i början, men ju mer jag lär känna dem, desto fler märkliga sidor upptäcker jag. Och tro nu inte att det är jag som är överdrivet kräsen. Visst, jag har en kravlista - som ingen någonsin kunnat uppfylla samtliga kriterier på. Detta är vad som ingår:

* Snäll
* Omtänksam
* Kärleksfull
* Intelligent
* Mentalt stabil

Som ni ser är det inget speciellt, eller hur? Det är snarare egenskaper som man tar för givna. Jag kräver ingen framgångsrik, förmögen, supersnygg man med lyxbilar och våning i Paris eller Milano (fast på Manhattan vore fint!). Jag tycker i alla fall inte att det borde vara så svårt att uppfylla punkterna på listan. Men. Det. Händer. Aldrig. Det låter väldigt negativt, så jag får väl istället säga att det inte hänt hittills, istället för aldrig. Ja, se där; det lät både hoppfullt och mer moget.
Åter till ämnet: jag har träffat män som varit några år äldre, några år yngre och de i exakt samma ålder som jag själv. Alla är precis lika störda. Så, åldern gör uppenbarligen varken till eller från.

De av mina bekanta som har pojkvän, har hittat riktigt söta och rara sådana. Killar som bryr sig om tjejen på ett genuint sätt, och som klart har hennes bästa för ögonen. Killar som vårdar relationen. En sådan vill jag också ha! En älsklig man. En man som bryr sig om. Ska det vara så svårt? Tydligen.